Om släktvapen, adliga och oadligaTidigare publicerad i Strödda Annotationer nr 28 2002 och nr 30 2003 Text och bilder Sten Brangstad, Karlskoga Bruket att föra släktvapen uppkom i England och Frankrike på 1100-talet. Det var på den tiden då stridande riddare var iförda rustning från topp till tå. Med visiret nedfällt på hjälmen var det omöjligt att känna igen vederbörande. Man kunde alltså ta fel på vän och fiende i stridens hetta. För att kunna identifiera en riddare kom man på iden att måla skölden på ett särskilt sätt för var och en. Till en början delade man in skölden i enkla färgfält som t.ex. (se bild 1): Men snart började man också måla bilder, s.k. sköldemärken, på sköldarna. De kunde exempelvis se ut så här (se bild 2): Efternamn/släktnamn i vår nutida mening förekom ju inte under tidig medeltid. Både hög och låg använde patronymikon, dvs. man satte -son eller -dotter efter faderns förnamn. För en del adelssläkter kom sköldemärket att ge namn åt släkten. Här är några av dem (se bild 3): Så småningom utbildades mycket bestämda regler för vapenkonstens tillämpning. En särskild ämbetsman, härolden, blev ansvarig för detta. Därav kommer ordet heraldik. Härolden upprättade också särskilda förteckningar, vapenrullor. Från att ursprungligen ha varit personliga ärvdes vapnen från far till son, och blev på så vis släktvapen. På 1200-talet började frälsemän att föra vapen i Sverige. Seden upptogs på 1300-talet även av ofrälse. De äldsta vapnen är alltså självtagna. Men på 1400-talet började kungen förläna vapen till dem som samtidigt dubbades till
riddare. De ofrälse fortsatte att anta egna vapen, och detta blev på 1600-talet så utbrett, att adeln
blev irriterad och vädjade till kungen att sätta stopp för det. Adeln ville alltså ha ensamrätt till
släktvapen. Några kungliga förordningar/resolutioner
utfärdades med i huvudsak följande innehåll: Att endast adeln har rätt till vapen är en utbredd missuppfattning. Förutsatt att man följer gällande regler står det var och en fritt att anta ett vapen för sig och sin släkt. Antagandet av borgerliga släktvapen har ökat under 1900-talet och alltjämt. Möjlighet att registrera såväl äldre som nyantagna släktvapen kan göras i SKANDINAVISK VAPENRULLA som utges i Kristianstad av en stiftelse med samma namn. Till sist vill jag visa
hur ett borgerligt släktvapen kan se ut. Jag tar vårt/mitt eget som exempel, eftersom det ligger
närmast till hands.
_______________________ Tack, Axel Friberg, för din artikel om vapenkronor i "Strödda" nr 29. Det är riktigt
som du skriver, att jag bara nämnde grevliga och friherrliga vapen i förbigående i min artikel (nr 28).
Därför vill jag berätta lite mer utförligt om högadliga vapen.
|
||||