SMEDER FRÅN DEGERFORS LÄRDE RYSSARNA JOBBET

Av Håkan Karlsson, Karlskoga

Värvare
På våren 1876 anlände till Degerfors den ryske ingenjören Alexander Hasselblatt. Han var utsänd från de så kallade Paschkowska bruken i Ural. Det var för bruken en livsfråga att få det föråldrade Lancashire smidet upparbetat. Då Hasselblatt ursprungligen kom från Finlands svenskbygder, sökte han sig till det forna broderlandet. Tanken var att överföra den i Degerfors praktiserade metoden med dubbelhärdar. Han införskaffade ritningar men övertalade även ett par smeder, en äldre gift vid namn Olof Friberg och en yngre, Johan Skog, att följa med honom till Ural.
  Efter ankomsten till bruket, som hette Tirlienski Sawood, uppfördes härdar av degerforstyp. Men arbetet ville inte lyckas, ty smältsmide var ett hårt och krävande arbete, som fordrade stor vana och skicklighet. De ryska smederna tog det hela för makligt, menade svenskarna, och alltför ofta fastnade smältan i bottnen. Skog, som spelade sina ryska arbetskamrater diverse spratt, blev inte särdeles populär, och det var tydligen bara hans enorma kroppskrafter, som höll öppet missnöje tillbaka. Då han inte trivdes, återvände han efter en kort tid till Sverige för att senare vandra vidare till Amerika.
  Friberg vann däremot de ryska arbetarnas förtroende – men också bolagets. Han skickades därför 1878 tillbaka till Degerfors för att värva ytterligare svenska smeder. Villiga emigranter fanns nog i Degerfors, men man var i första hand inställd på Amerika, och ett kontrakt på tre år djupt inne i den avlägsna ryska ödemarken syntes många alltför vanskligt. Slutligen hade dock Friberg 15 villiga på hand. Av dessa var två gifta. Ledda av Friberg anträdde man långresan i april 1878. Man skulle gå säregna öden till mötes.

Framme vid Ural
Vid ankomsten till Petersburg mottogs man av en agent från Moskwa-firman Wogau & Co., som just hade övertagit de Paschkowska verken. Resan fortsatte så via Nizjnij Novgorod utefter Volga förbi Kazan till Samara, där ytterligare en agent mötte för att vara sällskapet behjälplig. Från Samara gick färden med järnväg till dåvarande Orenburg. Här fick man nu vänta en hel vecka på hästar, en väntetid som blev nog så påfrestande. På hotellet, där man bodde och åt, svingade man understundom bägaren alltför våldsamt. Stämningen bland de övriga hotellgästerna blev därför inte den allra bästa. Men då kyparen inte behagade tala hjältarnas språk, hjälpte tillsägelser föga. Slutligen vände sig hotelledningen till chefen för stadens järnvägsstation, som behärskade detta språk till bister fulländning. Han hette nämligen Hård av Segerstad och var svensk. Friberg slätade över det hela med en summa av 100 rubel.
  Färden efter hästar upp mot Uralbergens dalgångar blev den vackraste och intressantaste delen av resan. Man kom in i de ”halvvilda” muhammedanska baschkirernas land. Så nådde man Uralkammen, och i en bred och skön dal på andra sidan låg Bjeloretsk. Det återstod sedan endast några mil till bruket.
  I Bjeloretsk presenterades smederna för bruksdisponenten. Inför detta högtidliga möte hade man vaskat sig i en bäck, plockat fram finkläderna och stängt in en hel hop mindre ryska medborgare innanför stärksakerna. Det var inte utan att man uppskattade den varma, ångande bastun, som sedan mötte vid slutmålet.
  Efter den månadslånga resan tog det sin tid innan man kom i ordning. De praktiska bestyren med att ordna nya hem tog man undan för undan, medan man snabbt nog kom in i arbetet vid järnverket. Fösta tiden arbetade man i varje skifteslag och två lag vid varje härd. Efter en tid insattes två svenskar och en ryss i varje lag. Utsmidet blev då fortfarande lika gott och utan någon minskning. Men då man gjorde försök med två ryska smeder och en svensk i laget, sjönk produktionen och kvalitet. Lönsamheten var inte heller den som svenskarna hade väntat sig. Man hade nämligen feltolkat den ryska vikten ”pud” (omkr. 16 kg) som det långt mindre svenska ”pund”. Men då man tog in en del extra på ”överjärn” och ”överkol” hade fri bostad, vedbrand och foder till en ko, blev inkomsten ändå någorlunda jämförbar med svenska förhållanden.
  Man satte sig snart i respekt och både ryska arbetskamrater och överordnade värderade svenskarna. Dessa tog avstånd från ett florerande mutsystem, vilket båda parter kom att uppskatta.
  Svenskarna trivdes bra med traktens befolkning. Man möttes med en översvallande rysk gästfrihet. Visserligen kom en del av ungdomarna att väl mycket frekventera krogarna, vilket inte var så trevligt. Ty även på krogarna synes smederna ha visat en respektingivande styrka!

Wilhelm Sarwe
Under 1880-talet skedde en hel del förändringar för svenskarnas del. Hasselblatt utnämndes till disponent över samtliga de Paschkowska bruken och flyttade då över till Bjeloretsk. I stället övertogs hans plats av den svenske ingenjören Filip Uddenberg, född på Öland.
  Många av de svenska smederna utsågs till förmän, när de väl behärskade språket hjälpligt. En del av dem följde med Hasselblatt till Bjeloretsk, varför kolonien blev delad. Bland dessa smeder kan nämnas August Larsson, Anders Kvist, Erik G Högberg och August Adamsson. Larsson kom att bli särskilt betrodd, och han sändes till Sverige för att anställa både hyttingenjör och valsmästare och återkom med Wilhelm Müntzing från Svartå Bruk och A. G. Sarwe från Degerfors.
  Svenskarna skrev också till hemlandet och önskade få en präst utsänd. Det var nu inte så lätt att ordna för en trots allt så liten skara, men då Svenska Missionsförbundet räknade ut, att man samtidigt kunde bedriva mission bland baschkirerna, kallades Wilhelm Sarwe. Denne hade för övrigt en släkting bland smederna, A. G. Sarwe; någon främling var han alltså inte. Sarwe kom att bli den fasta klippan bland svenskarna, och det är hans berättelse, som ligger till grund för vår vetskap om koloniens öde. I oktober 1882 var han på plats tillsammans med en medföljande missionär vid namn Carl Johan Engwall. Denne hade för övrigt varit den förste svenske missionären i Kongo, men där dragit sjukdom över sig. Engwall kom inte att stanna i Ural mer än ett år och reste sedan hem.
  Under 1890-talet kom en del av de svenska ingenjörerna och även några smeder att söka sig till andra bruk i Uralområdet, men i det stora hela höll dock de två kolonierna samman. Genom gifte med ryskor bildades en hel del familjer och gruppen förökades snabbt genom en växande barnaskara.
  Av intresse är Sarwes anmärkning, att barnen i de rent svenska familjerna blev tvåspråkiga, medan barnen i de flesta blandade familjerna endast talade ryska. Undan för undan blev ryskan också det naturliga samtalsspråket, kanske beroende på ingifte men också på att det bland smederna i trakten fanns en hel del rysktalande tyskar, som togs upp i umgängeskretsen, men också vid de lutherska gudstjänster, som Sarwe höll. Till dessa gudstjänster sökte sig även tyskar som var katoliker.
  De större helgerna firades efter svenskt mönster. Vid de ofta återkommande tiderna av hungersnöd på 1890-talet, som inte direkt drabbade svenskarna slöt man sig samman för att stödja Sarwe i hans nödhjälpsarbete bland baschkirerna.

Hemlängtan
Bland svenskarna grasserade hemlängtan liksom i vågor. Varje ny våg förde med sig att någon – familj eller ungkarl – gav sig åter till Värmland. Då det första världskriget bröt ut, fanns endast några få svenskar kvar i Uralområdet. Den sista familjen i Bjeloretsk reste hem 1915. Sarwe hade då sedan länge fått andra missionsuppgifter. År 1919, efter kriget, sändes han emellertid för Röda Korsets räkning åter österut till Sibirien. Hemresan blev äventyrlig, då det rådde kaotiska förhållanden i landet. Han tog vägen över Bjeloretsk, där han återfann en brorsdotter, gift med en rysk byggmästare, just i färd med att fly från trakten. Denna familj gick hårda öden till mötes och förlorade sina två barn.
  I Tirilenski Sawod återfann han den nu helt utfattiga familjen Adamson. Där stannade han en vecka. Sarwe kunde före sin fortsatta färd mot Sverige samla de kvarvarande svenskarna och tyskarna till nattvard. De rödas och de vitas front närmade sig trakten, och man såg med fasa mot vad som skulle komma. Slutet blev också bittert: En av Adamsons söner blev skjuten och själv dog den gamle smeden under svälten 1921. De kvarvarande Uralsvenskarna, ett tjugotal, spreds över landet.
  Denna svenska koloni var aldrig stor, men den utförde ett betydande arbete. 25 män och 12 kvinnor gav upphov till ett hundratal ättlingar, 53 av koloniens medlemmar återvände till Sverige.

Namn på dessa uralsvenskar som emigrerade är:

Ur Sverigekontakt av Sten Almqvist