<Tillbaka

Karlskogingsk utpost vid Mississippi

  

I ett par tidigare utgåvor av vår hembygdsskrift (årg. 62 och 68) har jag berättat om grupputvandringar från våra bygder i amerika- emigrationens inledningsskede. Med bergsmanssonen Eric Petersson från Herrnäset som anförare avseglade våren 1854 ett par hundra karlskogingar och bjurtjärningar till Amerika. Deras mål var ett område i västligaste Wisconsin vid Mississippi, där Eric Petersson förberett en gemensam bosättning. Gruppen råkade ut för kolera vid ankomsten till Amerika, och många avled. De över- levande skingrades. En del ifrågasatte ledarens ärliga avsikter och vände honom ryggen.		Här, väster om de stora sjöarna och vid Mississippi, ligger Stockholm, Wisconsin
Endast en liten spillra av det från början så stora sällskapet nådde den utvalda platsen. Dit hade en annan emigrantgrupp från Karlskoga bergslag anlänt ett par månader tidigare, anförd av Eric Peterssons broder Jacob. Denne hade anträtt sin resa redan våren 1853 efter det att Eric hade skickat bud hem om kolonisationsplanerna.

  Var det traktens skönhet som bestämde Eric Peterssons val av bosättningsort, så förstår man honom. Läget är underbart. Mississippi vidgar sig i området till en vidsträckt sjö, Lake Pepin. Den är uppdämd av material som bifloden Chippewa ett stycke söderut fört med sig och som den mera trögflytande huvudfloden inte förmått skaffa undan. Från de kringliggande kalkstenskullarna har man granna vyer över Lake Pepin. Dessa kullar kallas "bluffs". Innanför dem är landet plant, och där ligger farmerna. Jorden däruppe är bördig med kalk i botten och ovanpå rejäla lager av lössjord, som floden fört med sig och vinden sopat upp på höjderna.

  På strandremsan växte ett litet samhälle upp med gator och kvarter. Dit forslade farmarna sina produkter för vidare befordran med flodångare till andra platser. Där kunde man inhandla förnödenheter, köpa redskap och få tjänster av olika slag. Där uppförde man kyrka och skola, och där höll man föreningsmöten. Där hade man sitt postkontor, och där fick man omsider järnvägsstation. Man kallade platsen Stockholm.

Mellan kullarna i öster och sjön Pepin byggdes det lilla samhället Stockholm upp. På bilden som är från sekelskiftet, ser man i mittfältet längst ner Stockholms skola.
  

  Eric Peterson var en centralfigur vid uppbyggandet av kolonin. Ibland blev han kallad "Kungen av Stockholm" Han hade många järn i elden: jordbrukade uppe på "bluffen", öppnade ortens första affär, sysslade med försäljning av land, drev ett tegelbruk och det ena med det andra. Sin bostad hade han nere i samhället, en stor tegelvilla, som ännu står kvar. En skenolycka ändade hans liv 1887. En särskild liten gravgård rymmer stoften av Eric Peterson, hans första hustru och näst äldsta barn.

  Då kulmen nåddes, hade samhället 300 invånare. Nu är det bara tredjedelen så många. På en skylt vid vägkanten står det: "Stockholm. 99 invånare". Platser i grannskapet har överflyglat Stockholm, där det nu mest bor pensionärer. Till de 99 ska vi foga farmarna och deras familjer uppe på platålandet. Också där sker en utglesning. Farmer, som blir lediga, köps upp av grannar och slås ihop med bredvidliggande jordbruk. För sina uppköp är man hänvisad till samhällen i grannskapet. I Stockholm finns bara ett kafé och en skrotaffär.

  Då jag förra året fick möjlighet att vistas i USA en tid, var det givet att jag skulle besöka Stockholm. Min fru och jag uppehöll oss där ett par veckor. Det borde ha varit betydligt längre, ty det fanns mycket att studera.

Bara frakttrafik förekommer på järnvägen förbi Stockholm i våra dagar och stationshuset är försvunnet. Det var en stor dag för stockholmarna då kronprins Gustaf Adolf, kronprinsessan Louise och prins Bertil 1938 gjorde ett kort uppehåll här under en färd till Mellanvästern. Stora människoskaror hade samlats för att hylla dem
  

  Vi försökte göra en så fullständig lista som möjligt över folk från vår bygd som bosatt sig i Stockholm. Hos präster och förtroendemän i kyrkorna gjorde vi utdrag ur församlingslängderna. Vi läste gravstenar. Det var många kyrkogårdar att granska, eftersom varje bekännelsegrupp har sin egen gravplats. Vi for till rådhuset i Durand, centrum för det "county" (härad) som Stockholm tillhör, och gick igenom handlingar av intresse där. Och vi gjorde förstås intervjuer. Det blev till sist över 100 namn i vår förteckning. För att få en fullständig bild av det karlskogingska inslaget i den här bygden, borde vi ha forskat i grannhäradet Pierce också. Dit kom en del av utflyttarna från våra trakter. 1905 var 86% av invånarna i Stockholm svenskar. Hur många av dessa som var utresta från Karlskoga eller var karlskogaättlingar, har jag inte kunnat utröna, men att folk från Karlskoga bergslag var en framträdande grupp är säkert. Folk härifrån hade fortsatt att flytta in hit under årtiondena efter kolonibildningen. De sista från Karlskoga som bosatte sig i Stockholm var Anna Edgren från Sjöängen och Signe Gustavsson från Gelleråsen. Anna Edgren for till USA 1904 och är nu 88 år. Hon berättade för oss att hon haft plats vid Praktiska skolan, då hon var ung, och att hon lärt sig sy i "Garvardaln". Hon gifte sig i Stockholm med sonen till en utvandrare från Karlskoga, och hennes namn som gift blev Lund. Signe Gustavsson, som emigrerade 1910, avled 1950. Vi gästade hennes dotter Ellen Carpenter, ingift i en av de få utomskandinaviska familjerna i området men fördenskull inte fjärmad från svenskheten. Hon talar utmärkt svenska och använder språket flitigt, dels vid korrespondensen med släkten i Sverige, dels i umgänget med de gamla på ett ålderdomshem, där hon arbetar.

  Stockholm ligger visserligen i Wisconsin men i dess utkant och i omedelbar närhet till svenskbygderna i södra Minnesota. På andra sidan floden ligger Red Wing och Vasa, och från Stockholm ser man över till Lake City, en annan plats med karlskogainslag i befolkningen. Lake City är i skeppslistorna angivet som destinationsort för många utvandrare från vår bygd. För de flesta var dock Lake City blott och bart en avstigningsplats. Ofta fortsatte färden över floden till Stockholm och andra orter i grannskapet.

  Vi observerade vid våra genomgångar att karlskogingarna och bjurtjärningarna i Stockholm bott grannar med inflyttare från platser i närheten av deras hembygd. Vi stötte på många med Nysund, Rudskoga, Visnum och Södra Råda som födelseorter, andra hade kommit från Västernärke, t ex från Hidinge. Namnet Nerike förekommer i kolonin, och genom ett lustigt sammanträffande ligger stället med detta namn i östra delen av det "township", där så många karlskogaättlingar haft sin hemvist, precis som man hade Närke på östsidan därhemma. Men ett stycke söderöver slutar det plötsligt att vara svenska namn på alla brevlådor. Ett tyskpräglat område tar vid. I Wisconsin i sin helhet är just tyskarna den största etniska gruppen.

En karta över Stockholm från 1890-talet med farmerna, deras arealer och ägare angivna. De inramade farmerna tillhörde familjer med anknytning till Karlskoga bergslag. Man bodde som synes sida vid sida och kunde lätt uppehålla den gamla bygdegemenskapen
  

  Mycket nytt mötte inflyttarna här ute. De konfronterades med en annan natur, en annan växtlighet, en annan djurvärld. Ädla lövträd i skiftande varianter och djungellika buskage i stället för bergslagens barrskogar. Giftig murgröna, tvättbjörnar, skunkar och skallerormar och annat som var dem främmande. Men i den nya omgivningen levde man i stor utsträckning vidare som svenskar. Homogeniteten konserverade språk och seder. Här med landsmän runt omkring sig kunde man leva livet ut på sin nya boningsort utan att lära sig tala ett nytt språk. Alla äldre personer vi träffade kunde meddela sig på svenska, och vi mötte flera, ännu inte 60 år fyllda, som inte hade kunnat engelska, då de började skolan. Ännu för femton år sedan hölls gudstjänster på svenska i den på 1850-talet grundade kolonin. I missionsförsamlingen hade man skrivit sina protokoll på svenska ända till 1935. Det var lustigt att i den främmande miljön träffa på benämningar som "Olle ve källa" och "Erik i Skogen".

  En ås i trakten kallas "Getaryggen", ett namn man känner igen från Närke. Den svenska lutherska kyrkan ligger i Säbylund. Åtskilliga familjer tog sig i det nya landet namn med anknytning till ursprungsbygden. Där var Broströmarna, födda i Brotorp vid Hållsjötorp, Wicklundarna och Wickströmarna med rötter i Åsbergsviken och Boviken, Forslundarna och Forsbergarna från Forsby, Espings från Espedalen, Bjurquistsyskonen från Bjurtjärn och kanhända andra.

  I hemmen kunde man visa oss svenskminnen av skilda slag. I "sittingrummet" hos Jerome Peterson, sonson till den i början av min uppsats nämnde Jacob Peterson, hängde en oljemålning, som Jeromes farmor skulle ha fått som en hälsning från Sverige, då hon gick och längtade hem till det gamla landet. En väl utförd målning av ett svenskt landskap med några lantgårdar och en sjö i bakgrunden. Den skulle ha gjorts av en yngling, som var 16 år. Jag sade att jag trodde artisten hette Herman Södersten och att den lilla byn, som han avbildat, var Herrnäset i Bjurtjärn, varifrån Jeromes farföräldrar båda kommit. Jag fick det bekräftat vid hemkomsten. I Jeromes farmors hem i Herrnäset fanns en dräng vid namn Anders Andersson, som kom till Stockholm i kolonins begynnelse och blev välbeställd farmare där. Glen i tredje generationen har farmen nu, och då vi gästade honom och hans familj, bad man oss att puzzla ihop ett sönderrivet dokument, som man hittat i ett skåp, och tala om vad det kunde vara. Vi fann att det foliostora papperet var farfaderns pass, utfärdat i Örebro och uppvisat för polisen i Göteborg före överresan till Amerika den 19 april 1853. 80-åriga Olga Rohrer i Maiden Rock av Wikströmssläkt från Bjurtjärn letade ur ett skåp med mängder av lådor fram en bunt av A G Peterssons släktböcker – det var vad som var kvar som en erinran om Sverige i hennes hem.

  Vi såg förstås också prov på att utflyttare utan startkapital på kort tid kunnat bli välbärgade. Oftast var det väl så att man stegvis fick del i den nya världsdelens resurser. Kom man som Victor Westerberg från Silverhyttan med två tomma händer till Amerika kunde man knappast starta som farmare med ens. Det blev några års hårt arbete som dräng, rallare, brobyggare till att börja med, innan det blev sparkapital nog till att driva ett eget jordbruk. Dit nådde Victor Westerberg en dag, och som farmare fick han en efterföljare i sin son Cecil, som nu är omkring 60 och tillsammans med hustru Ruby (Sundvall) och sin son driver ett högmekaniserat jordbruk på "West bluff—. Även med moderna karlskogingska mått är han en verklig storbonde: han brukar 270 acres (220 tunnland), där han bor, och har 189 acres på annat håll (155 tunnland; mest timmer). Av jorden använde han förra året 80 acres till betesland, 60 acres till majsodling, 50 tog han hö (alfalfa, blåluzern) från, och 40 utnyttjades till odling av annan säd än majs. Han hade 60 biffkor (Hereford) och 30 sommarkalvar, 200 grisar och 700 äggläggande höns. De flesta farmare i Stockholm håller mjölkkor (Holstein). Farmerna är mestadels på 200-400 acres (165-325 tunnland). Mindre farmer ägnar sig ofta stadsbor åt som fritidssysselsättning. Åtskilliga farmare hade börjat med sojabönsodling, något som är på stark frammarsch i USA.

  Vi gjorde en dag en liten tripp, som hade en alldeles särskild innebörd. Evan Peterson tog oss i ett sportplan upp till St. Croix Falls, där han är verksam som läkare. Samma sträcka men i andra riktningen färdades i början av 1850-talet hans farfars far Eric Peterson på en timmerflotte nedför floderna St. Croix och Mississippi till Lake Pepin. Det var i samband med den färden han fattade beslutet att slå sig ned vid Mississippis strand och försöka intressera folk på hemorten att bli nybyggare i Amerika.

  Det var i början av 60-talet jag först kom att bli bekant med Eric Petersons kolonisationsföretag. Efter ett dussin år fick jag tillfälle att se hans Stockholm på nära håll, och det var givetvis en intressant upplevelse. Kunskapen om våra trakter har börjat förblekna hos de flesta karlskoga- och bjurtjärnsättlingarna därborta. Som halvofficiell PR-man för Karlskoga gjorde jag mitt bästa för att friska upp den. En god vän till mig hade några år tidigare besökt Stockholm, och den goodwill han skapat hade jag och min hustru glädje av. Det var Hans Norman som förra året försvarade en doktorsavhandling i Uppsala över ämnet "Från Bergslagen till Nordamerika". Stockholm tillhörde några svenska bosättningsområden i USA som han intensivstuderade för sin avhandling. Under de år han sysslat med förberedelserna för sin avhandling hade vi haft många intressanta samtal om Stockholm, Wisconsin. Att det var mycket roligt att komma samman och kollationera intrycken, sedan också jag haft tillfälle att besöka settlementet, säger sig självt.

Länktips:

http://www.mississippi-river.org/stockholm.html

Flygfoto
http://terraserver-usa.com/image.aspx?T=1&S=13&lat=44.483986&lon=-92.266896

The Bjurtjärn Theatre Group American Tour
http://www.bjurtjarn-teater.s.se/Engelsk/american_tour.htm