<Tillbaka

När Karlskogaborna fick Amerikafeber

I ett skeppsmanifest, överlämnat till hamnmyndigheterna i Boston av en svensk kapten för 113 år sedan och nu förvarat i Nationalarkivet i Washington, möter vi namnen på de första från vår bygd som satte sin fot på Amerikas jord:

Det var guldet som lockade dessa unga karlar till det främmande landet.  Järnet var deras hembygds metall.  Järnet hade givit mången bonde i Bergslagen en riktigt god bärgning, men - guld är guld.  Petter, som var dräng hos morbror talmannen i Kärne, kände det, då han läste Aftonbladets notiser om guldfångsten i Sacramentodalen i det fjärran Kalifornien. Guldgrävarna fann guld till tre kvarters djup på flodstränderna. En guldvaskare hade tjänat 500 riksdaler på en enda dag, stod det. Petter var stark och djärv och tilltagsen. Han hade inget val. Även han måste bli guldsökare. Bröderna Eric och Anders på hemgården i Herrnäs påverkades att följa med. Drängen Anders Larsson i Trehörningen övertalades också att delta i expeditionen. För första gången skrevs Amerika in som utflyttningsort i kyrkböckerna i Karlskoga och Bjurtjärn. Släktingar och vänner uppmanade väl ynglingarna att avstå från det vågsamma företaget, men det båtade föga. I slutet av februari 1849 lämnade de fyra hembygden, försedda med av "landscancelliet i Örebro meddelte pass för resa till Götheborg och vidare till Amerika".

Karlskogapojkarna inskeppade sig på den järnlastade briggen "John", förd av kapten Fleetwood, och avseglade i mitten av mars från Göteborg. Efter sex långa och prövosamma veckor var färden över det stora havet tillända. Den 30 april ankrade briggen i Bostons hamn. Färden gick strax vidare. Med ångvagn åkte guldsökarna till Buffalo, sen for de på skepp igen. Över de stora insjöarna fördes de till Chicago, porten mot Västern.

De dröjde åtskilliga månader vid den porten. Kassan var svag och behövde förstärkning, innan långfärden till de hägrande guldtrakterna kunde begynna. Om den halvårslånga, strapatsrika vandringen till det alltfort avlägsna Kalifornien finns åtskilligt förtäljt i A.C. Peterssons lilla häfte "Vittberesta bergsmanssöner". Ynglingarna tog sig lyckligt igenom alla livsfarliga äventyr, och guldfångsten lär inte ha varit så oäven, åtminstone inte för bröderna Petter och Anders, om vilka källorna har något att berätta. Petter begav sig senare till Australien och återkom därifrån med ett betydande kapital på fickan. Brodern Anders påstås ha besökt såväl Australien som Nya Zeeland. Anders Larsson skymtar i ett tidningsreportage från guldfälten i Kalifornien i början av 50-talet, men om hans fortsatta öden, vet vi ingenting. Den fjärde i kvartetten vaskade av allt att döma aldrig något kaliforniskt guld. Honom ska vi ändå intressera oss mest för, ty vad han upplevde på egen hand blev av avgörande betydelse för den fortsatta utvandringen.

Enligt familjekrönikan skall Eric Pettersson ha begivit sig till Södern i stället för till Västern. Han besökte Texas och flera andra av sydstaterna och tog så starka intryck av sydstatsbornas politiska tänkande, att han i motsats till flertalet svenska invandrare blev demokrat. Vintern 1850-51 lär han ha arbetat i skogarna kring St. Croixfloden. Då huggsäsongen var slut, följde han med en timmerflotte nedför floden och in i Mississippis dalgång.Där Mississippi vidgar sig och blir till sjön Pepin ett tiotal svenska mil nedanför staden St. Paul, angjorde flottkarlarna sin flotte och steg i land vid foten av en höjd, som kallas Maiden Rock eller Jungfruklippan. Det berättas, att Eric klättrade uppför den branta klippan för att beskåda utsikten över Lake Pepin och dess vackra omgivningar och att han blev så betagen av vad han såg, att han strax beslöt att grunda en svensk koloni på stranden av sjön. Det må vara hur som bli hans nya hembygd. Vi vet i alla fall, att han 1852 och 1853 tog sig claims i området, d.v.s. sökte ut och märkte de ställen han önskade besitta och anmälde det på landkontoret i grannskapet. Så skrev han till sin bror Jacob, bergsman på hemmanet Brunstorp i Bjurtjärn, och uppmanade honom och andra att komma över och slå sig ned på den utvalda platsen.

Jacob fick budet och beslöt att bryta upp från sin svenska torva tillsammans med hustru och barn. Många följde hans exempel, vare sig det nu hade sin grund i Erics inbjudningsbrev eller andra lockande underrättelser från andra sidan Atlanten. Under tiden nov. 1852 - maj 1853 utskrevs 54 personer från Bjurtjärn till Amerika, i Karlskoga utfärdades under samma tid utflyttningsbetyg för ett tiotal personer, som ärnade sig åt samma håll. I början av februari 1853 konstaterar Filipstadstidningen, att utflyttningsfebern nu börjat sträcka sig också till Bergslagen. I Bjurtjärn har ett sällskap på 30-40 personer överenskommit att emigrera till Amerika under våren, "för det mesta ynglingar", heter det, men: "Även äldre personer, hemmansägare som nu sitta välbärgade och förmögne, börjar allt vad de hinna att realisera sin egendom och likaledes ämnar bege sig av till det "förlovade landet".

Tredjedag pingst 1853 avreste 16 personer landvägen till Göteborg för att med första lägenhet ta sig över till det nya landet. En grupp på omkring 50 personer medföljde en av de sista dagarna i maj ångfartyget Carl IX från Kristinehamn till Göteborg. Ett par unga män i sällskapet ämnade söka sig till Australien för att vaska guld, de övriga var amerikafarare, "7 hushåll med både drängar, pigor och barn, af hwilka det yngsta blot war 8 weckor gammalt". Resenärerna väckte uppmärksamhet efter färdvägen." Efter vad vi trodde oss märka", anförtrodde en tidning i Vänersborg sina läsare, "vore de icke utan penningar, så att de kunna inköpa ett stycke land, måhända tillräckligt nog för deras arbete och bergning".

Tio veckor skall de som utvandrade denna vår ha tillbragt på det vida havet, innan deras farkost styrde in mot Amerikas kust. En hustru till en av utvandrarna skrev strax efter landstigningen till hemorten, att hennes man och familjens dräng hade insjuknat i svår feber och att ett av barnen hade avlidit. För övrigt vet vi bara om 1853 års utvandrare, att Jacob Pettersson ledde en grupp om fyra bjurtjärnsfamiljer de många amerikanska milen bort till den trakt vid Mississippifloden, som var resans mål. Med tåg nådde man Peru i Illinois, skakade i diligens fram på gropiga vägar till Moline och gick där i kvarter för vintern. Anförvanter till Jacob uppger i en historik, att en flodångare förde gruppen upp till Lake Pepin i början av maj 1854.Dottern Johanna, som slutade sina dagar 1927 i en ålder av 83 år, brukade berätta, att fadern snickrade ihop en drög och med hjälp av ett par oxar som han köpt släpade familjens tillhörigheter till det ställe man uppehöll sig på, tills man hann utvälja en lämplig boplats. "Vi gick till fots och drev korna framför oss. Vi såg ingenting annat än ekträd, ormar och gräs, som växte upp till knäna på oss. Den sommaren sådde far lite säd, och nästa år röjde han så mycket mark, att han kunde få en årsväxt".

Men låt oss nu föra in Eric Pettersson i vår berättelse igen. Rastlös som han var, gav han sig inte till tåls, till dess brodern hade skickat honom meddelande om sin tillärnade avfärd. Han vände åter till Sverige och fann vid hemkomsten, att Jacob hade värvat ett sällskap och rest om sin broder på vägen mot Amerika. Eric och hans broder Anders gick nu runt i byarna i Bjurtjärn och norra Karlskoga och propagerade för en ny expedition till utvandringslandet. De kom stor rörelse åstad. Amerikafebern brände. I långa rader kom karlskogingar och bjurtjärningar till prästerskapet för att få utflyttningsbetyg, hemman avyttrades, auktioner, utlystes, amerikakistor packades. Christinehamnsbladet visste berätta, att över 300 personer "ämnade att över oceanens vågor söka sig en fristad i Amerikas förlovade land", ja, en trovärdig man hade t.o.m. uppgivit, att antalet skulle uppgå till 1000.

Den 20 april 1854 kunde tidningen meddela sin läsekrets, att Eric Petterssons utvandrarskara, gått ombord på ångfartyget Wenern och begynt sin långa resa.

"210 woro passagerarne, hwaribland 48 barn, somliga ännu i waggan. De ernade sig till Amerika och utgjordes i allmänhet af förmöget folk från Carlskoga och Bjurkärns socknar, hwilka, män, hustrur, barn, pigor och drängar, gåfwo sig i wäg. Det war sorgligt att se, med hwilken likgiltighet, ja till och med munterhet de lemnade sin hembygd, der de sålt sin fasta egendom för att kunna föra valutan med sig öfwer hafwet. Redan i flere dagar hafwa dessa utwandrare wimlat temligen sysslolösa på stadens gator; men i går woro de i en liflig werksamhet. Då fördes hela dagen lass på lass till ångbåten koffertar, kistor, säckar m.m. Wid ångbåtens afresa i dag på morgonen hurrade landsflyktingarne och syntes wara wid godt mod. För åskådarne war det werkligen obehagligt att se, huru litet känsliga de woro för dem af deras närmaste, som stannade hemma".

Tidningsreportern hade hört, att det bland utvandrarna skulle ha funnits män, som medfört över 20.000 riksdaler i kontanter. En förmögen bergsman hade tre barn, som utvandrat, och till vart och ett av dem hade han skänkt 6000 riksdaler, hade det sagts. Åjo, nog fanns det folk, som var stadda vid god kassa, då de gav sig iväg.

En del hade redan en sparad slant, och när de sedan sålt sin fasta egendom och huvudparten av sina inventarier, bör de ju ha varit väl försedda. Jag föreställer mig, att Carl Carlsson från Granåsen, den envetne nämndemannen som tagit hårda tag med självaste länsman Köhler, hörde till de mest välmående. Han blev så raskt bärgad i det nya landet, att han måste ha haft en betydande grundslant att börja med. Men många av dem som reste ut med Eric Pettersson var nog ganska torftigt lottade och fick sträva duktigt, innan sötebrödsdagarna kom.

Brev, som avtrycktes i ortspressen, ger oss fakta om färden. Resenärerna fick vänta i Göteborg ett par veckor, innan agenten Johnson hade ordnat ett kontrakt för deras överfart. Ett ångfartyg förde dem sedan över Nordsjön till Hull i England, om aftonen kl 7 den 6 maj steg de på ångvagnen till Liverpool, "åkte genom härliga trakter, genom ett berg, som wägen gick igenom och är ungefär 1 swensk mil", och kl 5 påföljande morgon kom de fram. Med ett engelskt fartyg seglade de i sex veckor över Atlanten tillsammans med trehundra andra emigranter. "Ett någorlunda godt wäder gynnade oss hela tiden på sjön, utom under Pingstdagarne, då wi hade stark storm", omtalade en bergsmansson i ett brev hem. Den 23 juni anlände fartyget till Quibeck i Kanada. Om hur passagerarna klarat den långvariga överfarten ger inte de citerade breven mycket besked. En brevskrivare nämner bara, att hans lille gosse insjuknat i mässling på fartyget och blivit mycket klen och svag. En ortsmeddelare till Christinehamnsbladet har fylligare upplysningar att lämna: "Under den följande öfwerfarten till Amerika uppstod snart sjukdom till följe af trängsel, osnygghet, skämd luft och otillräckligt kosthåll (Carlskogabönderna äro wanna wid stark och ymnig föda).Redan nu dogo många, synnerligen barn. En familjefader måste sjelf kasta sin hustrus och sitt barns lik öfwer bord".

Med en ångare färdades invandrarna uppför St. Lawrencefloden till Hamilton och reste sedan vidare på järnbana till Detroit och Chicago. "När wi anträdde resan på fasta landet, rasade DödsEngeln med det barhuggande swärdet ibland oss, och sjukdom och död war ämnet för dagen", berättar en av det utflyttade sällskapet. Bergsmannen Nils Nilsson fördes strax efter ankomsten till inresehamnen till en karantänsö i St. Lawrencefloden och blev död och begraven där. Hans hustru och barn avled på ett sjukhus i Chicago. Invandrarna hade mött koleran.  Med förfärande hastighet krympte resegruppen. "Ett stort sällskap, som vid denna tid kom från Vermland, i synnerhet från Karlskoga och Bjurkärn medförde ej mindre än sex lik, då tåget anlände till Michigan Central jernvägsstationen i Chicago. Sjutton personer voro hårdt angripna af sjukdomen och fördes derföre genast till kolerasjukhuset, hvarest mer än hälften afledo före nästa morgon" (Norelius). Eric Petterssons gamla mor, som motvilligt följt med till Amerika, hörde till dem som drabbades av den hemska farsoten. Hennes döttrar, som också deltog i resan, måste lämna ifrån sig modern till några nunnor och såg henne aldrig åter. De fick aldrig veta, var hon dött och blivit begravd, och denna tragedi kastade en livslång skugga över deras liv.

Hälsovårdsmyndigheterna i Chicago tvingades vara ganska drastiska i sina försök att utplåna sjukdomen, och man gjorde allt vad man kunde för att så skyndsamt som möjligt få undan nykomlingar till trakter, där farsoten var mindre våldsam.  De flesta gav väl sig av egen drift iväg, så fort de förmådde. Carl Petter Hinnersson, en inhysesman från Bibäck, nämner i ett brev, att karlskogingarna stannade 1,5 dygn i Chicago och därefter for vidare till Molin med ångvagn, dit de anlände den 6 juli. Hur många som då var med, får man inte veta. Han uppger, att "mer än hälften af wårt ressällskap äro af Choleran bortryckta". Andra hade av andra anledningar lämnat sällskapet. Flera stannade i likhet med Hinnersson i Molin, och det var därför bara en liten kvarleva av den stora utvandrargruppen Eric Pettersson hade med sig, då han de 28 juli 1854 med postbåten "War Eagle" anlände till Central Point på sjön Pepins västra strand. Kanske var det ett trettiotalpersoner, som skeppades över till den motsatta stranden och hälsades välkomna till resmålet av de bjurtjärnsbor, som tre månader tidigare gått i land där.  Några få utsträckte sin resa ytterligare ett stycke. Bland dem var förutnämnde Carl Carlsson.  Han tog sig mark i settlementet Vasa i Goodhue county i västra Minnesota.

Under mödor och strapatser hade våra utvandrare nått den nya världsdelen. Flera hade säkert offrat allt de hade på resan ("och hela resekostnaden utgjorde 146 rdr rgd för hwarje wuxen person eller 36 dollars 50 cent", har Hinnersson ordentligt noterat i sitt brev till släkten därhemma). Nu gällde det att trygga en ny existens och att foga in sig i de nya omständigheterna. Hur det gick, får berätta en annan gång.

Naturligtvis blev bedrövelsen stor i hembygden, då man fick höra talas om de utrestas vedermödor och erfor, att så många av dem hade dukat under. Bittra anklagelser riktades mot Eric Pettersson. Det var inte nog med att han lockat de olyckliga att ge sig ut på den vanskliga resan; han skulle också ha bedragit många av dem på deras penningar. Av anföraren hade det blivit en förförare, en "erkebof och stortjuf", "af hwilken wi allsingen hjelp hade", klagade en av resedeltagarna. "E-m och hans hustru samt 2 barn afledo wid sin ankomst och blott af hans pengar stal E.P. 300 dollars eller 1200 rdr och begaf sig ut på en ö i Mississippifloden, som hänger tillsammans med staden Molin medelst en bro, som går dit; och wid denna ö är packhus och landningsplats för alla fartyg, som passera elfwen.Han ämnade stiga ombord på ångfartyg och begifwa sig i all tysthet till Minnisota; men några swenskar hade fått wetenskap om hans afresa och medtog stadens Embetsman och hotade att arrestera honom, om han ej wille lemna pengarne. Han måste då lemna de 300 dollars, som woro E-ms pengar, samt till så många, som då woro närvarande; men af dem, som icke wisste af hans afresa, blefwo många skrämda. Nog af han är här rättmätigt utskämd bland sina kända Landsmän, och jag är öfwertygad, att så många af wårt sällskap, som skrifwer hem, skola gifwa honom smma wälförtjenta beröm".

Enligt en annan version skulle Eric Pettersson ha lämnat sällskapet i Chicago och rest förut till Moline varifrån han skriftligt meddelat sina medresande, att de skulle få sina pengar, då de träffade honom i Lake Pepin. Det uppstod oro i lägret. Pettersson kallades tillbaka genom telegram och ålades av svenske konsuln i Chicago att göra redovisning. Emellertid finns inga handlingar bevarade, som stöder uppgiften om att Eric Pettersson skulle ha varit föremål för konsulns ingripande. Hätska utfall mot Eric och hans bror Anders förekommer i en "Correspodens från Carlskoga" till Christinehamnsbladet i september 1854.  De båda bergsmanssönerna kallas spydigt för "utflyttningsapostlar", och scenen vid ångbåtsbryggan, då utvandrarna gav sig i väg, bringas i erinran. Stod inte utvandrarna där för några månader sedan och hånade det usla Sverige och hurrade för friheten, "liksom om de förut warit slafwar, och först nu wid hembygdens gräns skulle känna den ädla frihetens flägt". Nu hade de lärt känna sitt hemlands värde, nu beklaga de "bittert sin blindhet att hafwa trott på apostlarne, hwilka misstänkas hafwa fått god betalning, derföre att de skulle skaffa frakt åt emigrantfartygen".

I samma månad återvände en av de olyckliga utvandrarna till Göteborg, "och det war gifwet att man af honom skulle söka erhålla alla möjliga upplysningar rörande denna bedröfliga historia" (Nerikes Allehanda). Mannen tillstod, att han själv nog inte kände sig bedragen av anföraren och att uppgiften om att denne skulle ha försvunnit med uppburna pengar inte var överensstämmande med sanningen. "Hvad man nu misstänker Eric Pehrsson för", skriver den citerade tidningen vidare, "är att han tillegnat sig de aflidnes hos honom deponerade penningar, men äfwen härom måste man ha bewis, innan något kan sägas med wisshet, ty det är möjligt, att mannen aflemnat dessa penningar i taka händer.-- Det will på grund häraf synas oss, som hafwa beskrifningarne på denne f.d. anförares bedrägeri warit till stor del framkallade af bitterheten öfwer de felslagna förhoppningarne och de lidanden de stackars utwandrarne haft att genomgå". Landshövdingen nämner om det inträffade i sin femårsberättelse 1855. Hans uppgifter är tydlingen hämtade ur den nyss relaterade korrespondensen från Karlskoga till Christeinehamnsbladet.200 utvandrade till Nordamerika 1854, "der, enligt hit ingångna underrättelser, flertalet, utblottade på det nödvändigaste för lifwets uppehållande, af en bedäglig kamrat beröfvade sina för den första bosättningen afsedda penningetillgånger, omkommit af hunger och sjukdomar". Också avkomlingar till Eric Pettersson har berört anklagelserna mot honom i en bok om den koloni han kom att grunda. Man tror, säger de, att Eric i sin iver att få till stånd kolonin vid Lake Pepin förmådde medresenärerna att lämna över sina pengar till honom, för att deras intresse inte skulle riktas mot något annat nybyggarsamhälle.

Pressen var vid denna tid nästan genomgående emot emigrationen. Utvandringslystna varnades oupphörligen för att söka sin lycka på andra sidan havet, där utsikterna var allt annat än gynnsamma. Nerikes Allehanda förde våren 1855 i fler ledare Karlskogabornas olyckliga öde på tal, bl. a. i en polemik mot emigrationsvänliga Malmö nya Allehanda. "Wi wilja blott erinra om Carlskogaboerna, som i somra afreste, och af hwilka flertalet woro så qwalificerade, som enligt M. n. A. skulle tillförsäkra dem lycka i Amerika. Hur har det gått dessa?"